Spännande kreativ resa till ny podcast

Nyheter
Skanörvägen, Björkhagen. Axel Waleijs staty invigs

Under den här hösten kommer jag att skapa en ny podcast. Den ska handla om offentlig konst i Stockholm och tanken är att lyssnaren med hjälp av podcasten ska gå en konstvandring där du får veta mer om konsten som man passerar på rundan. Lyssnaren följer alltså instruktioner om var hon eller han ska gå och väl framme vid konstverket får man veta mer om konstverket.

Jag upplever ofta att konst på byggnader, i gatumiljö eller i parker är lite obegriplig. Blir jag nyfiken på någonting är det svårt att få veta mer om varför verket finns här eller mer om konstnären utöver hennes eller hans namn. Och varför skapade de just det här verket? Och så vidare, det finns massor man vill veta.

Konstvandring i podcastformat

Eftersom formen på podcasten är en konstvandring så får lyssnaren följa med på en avgränsad resa med tydlig start och slut. Jag vill att den som lyssnar ska aktivera sig. Men hur gör jag som podcastproducent så att instruktionerna och informationen blir tydlig och inte bara en röra som är svår att följa?

Börjar man tänka utifrån lyssnarens perspektiv och nysta i olika tänkbara utmaningar så finns mängder av möjliga fallgropar och problem. Hur ska jag angripa projektet och styra det och inte minst avgränsa det, så att podcasten blir användbar och uppnår det jag hoppas att lyssnaren ska få ut av den?

Det finns förstås en näst intill oändlig mängd olika sätt att driva ett kreativt projekt. Jag har bestämt mig för att använda mig av service design och dess metoder. Jag vill med hjälp av metoderna snabbt hitta problem och fixa till dem, testa igen och på det viset utveckla en bra podcast.

Så vad är då service design för den som inte är insatt?

Med service design brukar man mena en utvecklingsprocess för att utveckla tjänster baserad på metoder som typiskt används av designers. Den skiljer sig från processer för att utveckla fysiska produkter eftersom en tjänst är mer ogripbar och svår att se framför sig då den inte består av någon enskild eller tydlig fysisk sak. Istället består den mer av ett antal interaktionstillfällen utspridda över tid där användaren möter en serviceperson, en app eller datortjänst eller ibland använder ett fysiskt föremål.

Service design är inte nytt och blir allt mer etablerat i Sverige bland företag och organisationer. Jag utvecklade den första service design processen för Volvo gruppen för tio år sedan när det som begrepp var nytt här i landet. Men hur använder men service design på ett helt och hållet kreativt projekt som en podcast, en podcast är ju inte en tydlig tjänst, eller är det det?

Ett utvecklingsprojekt i ett gränsland

I det här fallet är projektet finansierad genom ett stipendium som Stockholms Stad delar ut och det är därför konstvandringarna utspelar sig i Stockholm. Projektet definierar jag själv utan en tydlig beställare mer än de tänkta lyssnarna som podden så småningom ska få. Det här gör att projektet skiljer sig från mer traditionella utvecklingsprojekt för tjänster eller produkter och gränsar mer till konstnärlig verksamhet. Det blir alltså ett lärande för att se om service design-metoder passar i de här sammanhangen.

Jag kommer i veckovisa bloggposter att berätta vad jag gör och samtidigt utvärdera resultaten.

I nästa bloggpost ska jag beskriva mer om hur jag har tänkt att processen ska se ut men i korthet kommer den att bygga på fundamentet inom service design, nämligen att göra snabba, enkla prototyper och få feedback på dem.

Din input är viktig

Jag hoppas att du vill följa den här resan både för att du kan ge mig värdefull input på min podcast men också för att vi tillsammans kan lära oss hur service design används i ett verkligt projekt som är mer kreativt och fritt. Prenumerera gärna på mitt nyhetsbrev för att inte missa hur det går och hur du kan vara delaktig.


Bilden är fotograferad av Tore Burnäs och publicerad i Svenska Dagbladet 2 september 1950. Bilden kommer från Stockholms stadsmuseum fotonummer SvD 26245, https://stockholmskallan.stockholm.se/post/11699

En enkel daglig ceremoni

Uncategorized

Meditation, mindfulness och närvaro i nuet är tre begrepp för att koppla bort omgivningen och bara för en stund fokusera på det som är här och nu. Jag behöver lära mig att göra det mer för ibland känns det som att det snurrar runt så mycket information och åsikter som det är lätt att dras med i utan att man egentligen vill.

Vi vill väl alla skapa oss en bild av vad som pågår och vad som kommer att hända.

Varken att förstå vad som pågår eller vad som kommer att hända är egentligen möjligt. Det är något vi ödmjukt behöver inse.

Vad jag vet är att jag är okej just här och nu och ibland får jag nöja mig med det.

Att förhöja en daglig och enkel aktivitet till något speciellt och göra det till ett tillfälle att få vara här och nu och samtidigt njuta av en kopp varmt vatten och teblad eller örter är lugnande. Den japanska teceremonin är väl kanske det vackraste exemplet på hur man kan förhöja den här stunden.

Bilden är från Östasiatiska museets bildsamling och visar en teceremoni från tidigt 1900-tal. Etnografiska museet har ett tehus som jag är sugen på att besöka och i maj i år hade de en intressant visning av det på facebook:

Tills vidare nöjer jag mig med en hemmagjord kopp te, ibland på blommor och blad som jag hittar i trädgården eller på promenad i omgivningen. I den här koppen har jag pepparmynta, rödklöver och maskros.

Kirurgi och medicin i konsten

Uncategorized

I en mycket intressant och välgjord interaktiv artikel i New York Times kallad Taking Lessons From a Bloody Masterpiece av Jason Farago får vi en lektion i konsthistoria. I den analyserar han Thomas Eakins (1844-1916) tavla The gross clinic.

Genom att zooma in på specifika detaljer i bilden berättar han om varför tavlan som visar en operation utförd i en medicinsk amfiteater, blev en stor skandal.

Realismen i bilden var en orsak till uppståndelsen, men också blodet. Mycket intressant, kolla gärna!

https://www.nytimes.com/interactive/2020/05/28/arts/design/thomas-eakins-gross-clinic.html

Perspektiv på tillvaron

Uncategorized

Osäkerheten inför framtiden, det kringskurna livet under social distansering och deprimerande coronarapporter från hela världen får en ju att må skit om man inte riktigt skärper till sig och skärmar av sådant man inte mår bra av. Jag har till exempel slutat att titta på nyheter på TV. Jag läser fortfarande tidningen varje dag och det får räcka för min del.

Jag får tankar på att resa iväg. New York är jag riktigt sugen på. Inte det New York som det är just nu utan som det var för några månader sedan, eller varför inte som det var när jag var där med familjen för ett antal år sedan. Det är jag jättesugen på.

När det är plågsamt att tänka på tillståndet i världen tycker jag att det hjälper att zooma ut, riktigt ordentligt zooma ut. Ända ut i rymden till någon avlägsen galax eller att tänka på big bang. Då fattar man på riktigt att det som pågår under de här pandemimånaderna, eller om det blir år, trots allt bara är en riktigt kort blipp i hela universums historia. Då kan jag till och med uppfyllas av en tacksamhet över att få uppleva något så här unikt, i alla fall för en kort stund.

Men rymden ger mig perspektiv och har alltid gjort det. Det var därför jag gjorde avsnittet Perspektiv på tillvaron som spelades in för ungefär ett år sedan. Då fanns inga tankar på hur mycket vi skulle ha behov av att zooma ut, men kanske behöver vi det avsnittet just nu. Här finns det i alla fall att lyssna på för den som vill:

Drabbande hantverk

Uncategorized

Just nu har Förvaltningen för kulturutveckling inom Västra Götalandregionen ett initiativ igång som de kallar Djur och odjur. Den som vill vara med får en tygbit hemskickad till sig, och nål och tråd om det behövs, och utmaningen är att sy någonting som man väljer själv på temat djur och odjur.

Varje vecka skickar de ut ett nyhetsbrev med lite sytips och annat som hör till utmaningen och dess tema. Denna vecka fanns ett lästips till boken Mercurium av Ann Rosman som är någon slags spänningsroman som utspelar sig i Marstrand och på Carlstens fästning. I boken berättas historien om en kvinna som hette Mätta Charlotta Fock och som satt inspärrad på fästningen, tydligen deras enda kvinnliga fånge. Hon anklagades för att ha dödat två av sina fyra barn och sin man för att kunna gifta sig med en annan man som hon var förälskad i.

Jag kände inte till den här historien och antagligen skulle inte många skulle göra det idag om det inte var för något som hon broderade.

Efter att ha skrivit flera överklaganden när hon satt på Mariestads Kronofängelse tog fängelseledningen ifrån henne papper och penna. Då började hon i stället att brodera en vädjan om upprättelse för sin sak. I korsstygn på 27 linnelappar berättar hon hur hon felaktigt har blivit dömd.

Broderiet kallas för Klagoskrift och är häpnadsväckande och man förstår vilken möda hon har lagt ner för att skriva ner sin vädjan. Broderiet finns idag på Nordiska museet.

Efter tre år i isolering på Carlstens fästning verkställdes hennes dom om att bli av med ena handen och huvudet och sedan brännas på bål.

Läs mer om Mätta :
https://sv.wikipedia.org/wiki/Metta_Fock
https://slakthistoria.se/slaktforskning/kriminalitet/fangen-som-broderade-sin-nadeansokan

Förändringen leder inte till bättre miljö utan till minskat risktagande

Uncategorized

Många pratar just nu om att den här pandemin kommer att förändra oss. Några uttrycker att vi lär oss att visa omtanke och hjälpa varandra mer. Att vi upptäcker att vi kan göra något för människor i vår närhet som vi inte kände tidigare. 

Andra tänker att den blå himmel som nu syns i vanligtvis luftförorenade städer och delfiner som simmar i Venedig (fast det tydligen var utanför staden) och att den återhämtning som naturen verkar få just nu, ska förändra vår syn på hur vi annars lever. Eller ska vi säga tidigare levde? Just nu konsumerar vi mindre och kanske upptäcker en och annan att ja, det går att leva utan att ständigt köpa. I vår isolering och under social distansering får vi tid att tänka och reflektera mer och det kommer att göra oss klokare och mer eftertänksamma. I förlängningen menar vissa att det sedan ska leda till att vi uppvärderar annat än konsumtion som relationer och miljön runt omkring oss.

Och det är lätt att tänka att vi kommer att förändras eftersom vi på väldigt kort tid har ändrat vårt beteende kring sådant som att hålla avstånd och tvätta händer. Dessutom har vi accepterat rörelsebegränsningar och skolstängningar som vi bara för någon månad sedan hade tyckt var bisarra eller otänkbara.

“Förändring är något av det svåraste som finns”

Jag är en person som tror att vi kan förändra oss om vi vill. Men samtidigt är jag djupt skeptisk till att alla faktiskt vill förändra sig. Förändring är något av det svåraste som finns, det är obehagligt och jobbigt och därför undviker vi det. Jag tror att de största förändringarna kommer när vi vill förändras. 

Så även om det kan verka så har de flesta inte blivit förändrade av den här pandemin, i alla fall inte i meningen som många verkar hoppas att vi kommer att värna miljön eller öka omsorgen och hjälpsamheten utanför vår närmiljö och närmsta. Att vi ser människor som hjälper andra personer beror inte på en inneboende förändring hos dem. De personerna är, om vi tittar lite närmare på dem, troligen personer som redan tidigare var ganska hjälpsamma. Nu har de omfattat fler i den sfär som de alltid har funnits till för, inte för att de har förändrats. En massa personer har inte hjälpt någon särskilt mycket mer än de ändå skulle ha gjort. Och det är ok. Vi hjälper utifrån vår förmåga.

Att konsumtionen minskat beror förstås på att tillfällen till köp minskat när vi inte befinner oss i och vid butiker som tidigare. Samt att vi är oroliga för vår egen ekonomi i denna osäkra tid och håller hårdare i pengarna. Här är det egennyttan i kombination med nya regler kring distansering som förändrat vårt beteende. Att vi minskat konsumtionen har naturen fått glädje av som en bieffekt.

Beteendeförändringarna som vi har gjort under den här krisen kommer alltså inte från en vilja till förändring. Den kommer från en kombination av överlevnadsinstinkt att inte bli smittad och inneboende medmänsklighet samt en god dos regler och tvång från samhället. Men de flesta av oss vill inte leva utifrån överlevnadsinstinkt och begränsningar utan vill bara tillbaka till ett helt vanligt liv igen. Ett som vi känner igen och som inte kräver förändring. För förändringen, även om det finns positiva aspekter av den, kommer ur nödvändighet. Alla känner oro för framtiden, besvikelse över allt vi planerade och nu missar, förlust av hälsa och vissa upplever djup sorg över käras bortgång.

“Motståndslöst glida tillbaka till det liv vi tidigare levde”

Jag tror att så fort vi bara får tillfälle kommer de flesta av oss att motståndslöst glida tillbaka till det liv vi tidigare levde. Jag tror iochförsig också att det kommer att ta längre tid än vi just nu föreställer oss. Men när vi är tillbaka kommer vi också att snabbt glömma bort det här krislivet. Om tio år kommer det att vara tillbakablickar och minnesprogram i radio, TV och tidningar. Vi kommer att försöka minnas hur det egentligen var för vi kommer att glömma, hur konstigt det än kan verka nu.

De här personerna som nu pratar om en förändrad värld i den meningen att vi i vår vardag kommer att hjälpa varandra mer, konsumera mindre och värna miljön ännu mer har tyvärr fel. 

Däremot kommer pandemin att förändra vårt samhälle och i förlängningen hela världen helt enkelt för att vår syn på beredskap och kriser har blivit förändrad. Den här förändringen är inte lika glädjande på det viset att vi kommer att uppleva mer omtanke och kärlek och en friskare miljö.

“Varje land sig själv närmast”

Det pandemin tidigt visat är att på nationell nivå är varje land sig själv närmast vilket betyder att länder kommer att vilja bli mer självförsörjande. Men samtidigt behöver vi bygga upp starkare nätverk och relationer till andra länder som kan hjäpa till att stötta varandra. Den paradoxen behöver våra ledare lösa.

Den stora insikten från den här pandemin tror jag är att vi förstår att vi är mer sårbara än vi till vardags kan eller orkar tillåta oss att se, både på personligt plan och nationellt. Den förändring som vi kommer att skapa i våra liv och vårt samhälle kommer att bygga på att att minska risker. Nu mer än på väldigt länge. Det här slår åt olika håll för dels behöver vi bygga upp krisberedskapen i vårt eget samhälle men dessutom behöver vi bygga upp starkare samarbeten och allianser med andra länder. För är det något som alla borde förstå nu är det att ingen klarar sig på egen hand samtidigt som vi måste planera som om vi var ensamma.

“Vi har varit framme och sett den gräns där resurser tar slut”

För första gången på länge har det blivit väldigt tydligt att våra gemensamma resurser är ändliga. Vi har varit framme och sett den gräns där de kan ta slut. Den framtid man tittar in i när resurserna inte räcker till är skräckinjagande. Ingen vill hamna på fel sida om den linjen. Vi kommer att vilja öka avståndet till den gränsen. Det är den viktigaste drivkraften till de förändringar som vi nu står inför. Inte insikten att vi klarar oss utan senaste modetröjan eller att vi kan se blå himmel och ett djurliv som kommer tillbaka till platser där det länge varit borta, tyvärr. 

Live vs nätet

Uncategorized

Denna veckan hade jag biljetter till dansföreställningen Beyond på Göteborgsoperan men den har förstås blivit inställd. För första gången på evigheter hade jag i början på januari tänkt mig gå på operan och uppleva modern dans. Vad ska man säga? Det är som det är. Man får hitta kultur på nätet istället. Den här korta filmen är inte så illa.

Dansaren Lil Buck på Foundation Louis Vuitton in Paris, Icons Of Modern Art: The Shchukin Collection. Filmen gjord av Andrew Margetson. http://bit.ly/2gFf8j3

Tiden emellan – är det där vi är nu?

Uncategorized

In anthropologyliminality (from the Latin word līmen, meaning “a threshold”) is the quality of ambiguity or disorientation that occurs in the middle stage of a rite of passage, when participants no longer hold their pre-ritual status but have not yet begun the transition to the status they will hold when the rite is complete. During a rite’s liminal stage, participants “stand at the threshold” between their previous way of structuring their identity, time, or community, and a new way, which completing the rite establishes.

en.wikipedia.org/wiki/Liminality