Vådan av passionsprojekt

Jag har en mycket duktig vän och fotograf som hade ett passionsprojekt och jag var så avundsjuk på henne. En dag fick hon en idé om att göra en fotobok om sommarpratare som hon berördes av.

När hon lyssnade på sommarpratare fick hon ofta bilder i huvudet utifrån scener och händelser som de berättade om. Hon ville iscensätta de här ögonblicken och fotografera dem med sommarprataren i bilden.

På något sätt, antagligen genom sitt starka engagemang, lyckades hon övertyga en efter en på sin lista av ’pratare’ och byggde successivt upp en samling bilder. Hon pratade också med producenten och skaparen av Sommar och Vinter i P1 om sitt projekt och fick henne att bli en del av projektet och så småningom fick hon ett bokkontrakt. Sedan några år tillbaka finns fotoboken att köpa.

Jag ville också ha mitt alldeles egna projekt att dyka ner i men jag hade ingen aning om vad jag skulle ge mig på. Länge hade jag vetat att jag ville göra en podcast men hade inte hittat något tema för det som jag ville hålla på med en längre tid. Tills jag plötsligt började fundera på det här med arkiv, att spara och bevara föremål och dokument för framtiden och hur viktigt det är.

Jag insåg att det var något som jag skulle kunna utforska på mitt alldeles egna sätt i form av en podcast. Och så drog jag igång den. Först i efterhand, många avsnitt senare insåg jag att jag därmed också hade ett passionsprojekt.

Vad jag inte riktigt begrep när jag tittade på min vän och kände avundsjuka över hennes besatthet var hur kämpigt det egentligen var. Jag såg bara hur meningsfullt hon trots allt tyckte att det var att genomföra sin egen vision.

Ännu mer än två och ett halvt år efter att jag startade min podcast är det fortfarande svårt att komma igång med ett nytt avsnitt. Jag funderar på om det kommer att duga, om jag ska få ihop avsnittet som jag vill och om någon kommer att gilla det.

Innan jag startade och kom igång med min podcast trodde jag att det skulle vara enkelt och glädjefyllt varje gång. Det skulle definitivt inte finnas ett stort motstånd.

Numera vet jag bättre.

Så jag får ständigt påminna mig själv om att när jag väl har tagit mig över det inledande motståndet och tvivlet så visar det sig att jag alltid blir nöjd, även om allt inte blev helt perfekt eller precis som jag ville ha det.

Jag vet att jag alltid kommer att få ihop det eftersom det är som ett pussel att bygga ihop ett avsnitt men där jag själv får fylla i de saknade bitarna. Och lägga pussel kan jag.

Det sista – om någon kommer att gilla det – har jag också lärt mig att hantera. För vad jag har förstått om mig själv är att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om det.

Det som betyder något är att jag gjorde ett avsnitt till för det är det jag verkligen vill göra.

Vad jag har lärt mig är att det här med att göra något kreativt och sprida det till andra känns meningsfullt varje gång för mig. Att det däremot är helt igenom lustfyllt och därför enkelt att göra, i stället för andra måsten och borden i livet, stämmer inte (och det är väl därför det kallas passion som ju ursprungligen syftar på lidande).

Sanningen är väl att om du bara vill göra det enkla är det inte passionsprojekt du ska ge dig på. Vill du däremot lära sig massor om något (i mitt fall podcastande) och framför allt lära dig om dig själv, ska du starta direkt.

Så vad är din erfarenhet av passionsprojekt, är det enbart glädje och lustfyllt eller upplever du också ett stort motstånd ibland?

Hur gör du för att överkomma det eller har du lagt ner ditt projekt, eller inte ens startat?

Även om det inte handlar om personliga passionsprojekt när företag eller organisationer ska starta podcasts kan det ändå finnas ett motstånd till att starta eftersom man helt enkelt är på väg att ge sig på något man inte fullt ut behärskar. Därför har jag satt ihop ett paket med en inspirationsföreläsning och workshop för att kick-starta podcasten, kolla här!