Förändringen leder inte till bättre miljö utan till minskat risktagande

Uncategorized

Många pratar just nu om att den här pandemin kommer att förändra oss. Några uttrycker att vi lär oss att visa omtanke och hjälpa varandra mer. Att vi upptäcker att vi kan göra något för människor i vår närhet som vi inte kände tidigare. 

Andra tänker att den blå himmel som nu syns i vanligtvis luftförorenade städer och delfiner som simmar i Venedig (fast det tydligen var utanför staden) och att den återhämtning som naturen verkar få just nu, ska förändra vår syn på hur vi annars lever. Eller ska vi säga tidigare levde? Just nu konsumerar vi mindre och kanske upptäcker en och annan att ja, det går att leva utan att ständigt köpa. I vår isolering och under social distansering får vi tid att tänka och reflektera mer och det kommer att göra oss klokare och mer eftertänksamma. I förlängningen menar vissa att det sedan ska leda till att vi uppvärderar annat än konsumtion som relationer och miljön runt omkring oss.

Och det är lätt att tänka att vi kommer att förändras eftersom vi på väldigt kort tid har ändrat vårt beteende kring sådant som att hålla avstånd och tvätta händer. Dessutom har vi accepterat rörelsebegränsningar och skolstängningar som vi bara för någon månad sedan hade tyckt var bisarra eller otänkbara.

“Förändring är något av det svåraste som finns”

Jag är en person som tror att vi kan förändra oss om vi vill. Men samtidigt är jag djupt skeptisk till att alla faktiskt vill förändra sig. Förändring är något av det svåraste som finns, det är obehagligt och jobbigt och därför undviker vi det. Jag tror att de största förändringarna kommer när vi vill förändras. 

Så även om det kan verka så har de flesta inte blivit förändrade av den här pandemin, i alla fall inte i meningen som många verkar hoppas att vi kommer att värna miljön eller öka omsorgen och hjälpsamheten utanför vår närmiljö och närmsta. Att vi ser människor som hjälper andra personer beror inte på en inneboende förändring hos dem. De personerna är, om vi tittar lite närmare på dem, troligen personer som redan tidigare var ganska hjälpsamma. Nu har de omfattat fler i den sfär som de alltid har funnits till för, inte för att de har förändrats. En massa personer har inte hjälpt någon särskilt mycket mer än de ändå skulle ha gjort. Och det är ok. Vi hjälper utifrån vår förmåga.

Att konsumtionen minskat beror förstås på att tillfällen till köp minskat när vi inte befinner oss i och vid butiker som tidigare. Samt att vi är oroliga för vår egen ekonomi i denna osäkra tid och håller hårdare i pengarna. Här är det egennyttan i kombination med nya regler kring distansering som förändrat vårt beteende. Att vi minskat konsumtionen har naturen fått glädje av som en bieffekt.

Beteendeförändringarna som vi har gjort under den här krisen kommer alltså inte från en vilja till förändring. Den kommer från en kombination av överlevnadsinstinkt att inte bli smittad och inneboende medmänsklighet samt en god dos regler och tvång från samhället. Men de flesta av oss vill inte leva utifrån överlevnadsinstinkt och begränsningar utan vill bara tillbaka till ett helt vanligt liv igen. Ett som vi känner igen och som inte kräver förändring. För förändringen, även om det finns positiva aspekter av den, kommer ur nödvändighet. Alla känner oro för framtiden, besvikelse över allt vi planerade och nu missar, förlust av hälsa och vissa upplever djup sorg över käras bortgång.

“Motståndslöst glida tillbaka till det liv vi tidigare levde”

Jag tror att så fort vi bara får tillfälle kommer de flesta av oss att motståndslöst glida tillbaka till det liv vi tidigare levde. Jag tror iochförsig också att det kommer att ta längre tid än vi just nu föreställer oss. Men när vi är tillbaka kommer vi också att snabbt glömma bort det här krislivet. Om tio år kommer det att vara tillbakablickar och minnesprogram i radio, TV och tidningar. Vi kommer att försöka minnas hur det egentligen var för vi kommer att glömma, hur konstigt det än kan verka nu.

De här personerna som nu pratar om en förändrad värld i den meningen att vi i vår vardag kommer att hjälpa varandra mer, konsumera mindre och värna miljön ännu mer har tyvärr fel. 

Däremot kommer pandemin att förändra vårt samhälle och i förlängningen hela världen helt enkelt för att vår syn på beredskap och kriser har blivit förändrad. Den här förändringen är inte lika glädjande på det viset att vi kommer att uppleva mer omtanke och kärlek och en friskare miljö.

“Varje land sig själv närmast”

Det pandemin tidigt visat är att på nationell nivå är varje land sig själv närmast vilket betyder att länder kommer att vilja bli mer självförsörjande. Men samtidigt behöver vi bygga upp starkare nätverk och relationer till andra länder som kan hjäpa till att stötta varandra. Den paradoxen behöver våra ledare lösa.

Den stora insikten från den här pandemin tror jag är att vi förstår att vi är mer sårbara än vi till vardags kan eller orkar tillåta oss att se, både på personligt plan och nationellt. Den förändring som vi kommer att skapa i våra liv och vårt samhälle kommer att bygga på att att minska risker. Nu mer än på väldigt länge. Det här slår åt olika håll för dels behöver vi bygga upp krisberedskapen i vårt eget samhälle men dessutom behöver vi bygga upp starkare samarbeten och allianser med andra länder. För är det något som alla borde förstå nu är det att ingen klarar sig på egen hand samtidigt som vi måste planera som om vi var ensamma.

“Vi har varit framme och sett den gräns där resurser tar slut”

För första gången på länge har det blivit väldigt tydligt att våra gemensamma resurser är ändliga. Vi har varit framme och sett den gräns där de kan ta slut. Den framtid man tittar in i när resurserna inte räcker till är skräckinjagande. Ingen vill hamna på fel sida om den linjen. Vi kommer att vilja öka avståndet till den gränsen. Det är den viktigaste drivkraften till de förändringar som vi nu står inför. Inte insikten att vi klarar oss utan senaste modetröjan eller att vi kan se blå himmel och ett djurliv som kommer tillbaka till platser där det länge varit borta, tyvärr.